Hur många är egentligen nettopositiva för Sverige AB ?

Sveriges offentliga utgifter har under lång tid legat relativt stabilt runt 50 procent av BNP. I dagens penningvärde motsvarar det ungefär 300 000 kronor per person och år. Det är utgångspunkten för följande tankeexperiment, där alla siffror avser reala kronor.

Om vi antar att varje individs ”fair share” helt enkelt är den totala offentliga kostnaden delad med befolkningen – oavsett om man är barn, i arbetsför ålder eller pensionär – så kostar en person ungefär 300 000 × 85 ≈ 25,5 miljoner kronor över sin livstid.

Hur många betalar egentligen in detta – eller mer?

Att få ihop livspusslet — en svår balansgång

Det här är inte ett klagomål och inte ett försvarstal. Det är ett resonemang om hur livet kan optimeras givet hur systemet faktiskt fungerar.

Förutsättningarna är enkla – inga pengar hemifrån. Målet är inte status eller lyx, utan handlingsfrihet; barn i rimlig ålder; ett hem utan konstant ekonomisk stress; tid hemma när barnen är små; möjlighet att trappa ned runt 45–50 och i praktiken vara färdig runt 55.

Ganska ambitiösa mål – är det möjligt? Självklart. Det kräver tidiga och ibland obekväma val. Antingen arbete direkt efter gymnasiet eller utbildning med tydlig avkastning (vilket verkar vara industri, hantverksyrken och STEM). Det finns ingen magi här – bara matematik och tid. Oavsett väg är aggressivt och tidigt sparande avgörande. Inte 10 procent för samvetet, utan nivåer som faktiskt gör skillnad. Kapital byggs tidigt, eller så byggs det långsamt nog för att bli irrelevant när livet kräver något annat.

Familjebildning är inte heller ett sidoprojekt, utan en central del av livsoptimeringen. Därför bör du som man satsa på dig själv fram till ca 25 år för att sedan leta efter en kvinna som är runt 20-22 år för att ha kvinnans biologiska klockan och mannens karriärsförutsättningar på er sida. Därefter ger två inkomster, låga kostnader och högt sparande snabbt en grund som gör framtida val möjliga, d.v.s. villa + bil utan att dränera erat ISK när baren kommer 5 år senare. 

Besvikelse leder till dyrköpt frihet som egentligen är gratis

Många FIRE‑, frihets‑ och finansintresserade människor drivs, tror jag, av en vilja att påverka sina liv till det bättre. Ofta börjar resan i en känsla av otillräcklighet: ekonomin upplevs som ett hinder, och man sätter upp mål för att den egna framtiden – och barnens – inte ska begränsas av brist på ekonomiskt handlingsutrymme.

I bakhuvudet finns ofta ett outtalat antagande: när målet väl är nått ska man kunna konsumera mer, njuta mer och leva ett bättre liv än om man inte sparade. Det är liksom själva belöningen man tar för given.

När det mest rationella för den ambitiösa är att bli passiv

Föreställ dig en person i 30-årsåldern med starkt internt locus of control. Personen har arbetat metodiskt med sin karriär, hälsa och familj. Sparandet började under studietiden, med sparkvoter runt 50 procent, och har hållits konsekvent över tid. Karriären har utvecklats, specialistkompetens byggts upp och inkomsten är numera tillräcklig för att betala statlig skatt.

Två barn, ett hus i en mindre ort för runt tre miljoner, en nyare bil köpt kontant och cirka två miljoner investerade på börsen. Trots föräldraledighet och reducerad arbetstid i hushållet fortsätter man att investera och amortera omkring 30 000 kronor i månaden. Livet har präglats av rationella val: minimera onödiga utgifter, köpa begagnat, undvika stora risker. Kanske har FIRE funnits som ett uttalat eller outtalat mål.