Det här är inte ett klagomål och inte ett försvarstal. Det är ett resonemang om hur livet kan optimeras givet hur systemet faktiskt fungerar.
Förutsättningarna är enkla – inga pengar hemifrån. Målet är inte status eller lyx, utan handlingsfrihet; barn i rimlig ålder; ett hem utan konstant ekonomisk stress; tid hemma när barnen är små; möjlighet att trappa ned runt 45–50 och i praktiken vara färdig runt 55.
Ganska ambitiösa mål – är det möjligt? Självklart. Det kräver tidiga och ibland obekväma val. Antingen arbete direkt efter gymnasiet eller utbildning med tydlig avkastning (vilket verkar vara industri, hantverksyrken och STEM). Det finns ingen magi här – bara matematik och tid. Oavsett väg är aggressivt och tidigt sparande avgörande. Inte 10 procent för samvetet, utan nivåer som faktiskt gör skillnad. Kapital byggs tidigt, eller så byggs det långsamt nog för att bli irrelevant när livet kräver något annat.
Familjebildning är inte heller ett sidoprojekt, utan en central del av livsoptimeringen. Därför bör du som man satsa på dig själv fram till ca 25 år för att sedan leta efter en kvinna som är runt 20-22 år för att ha kvinnans biologiska klockan och mannens karriärsförutsättningar på er sida. Därefter ger två inkomster, låga kostnader och högt sparande snabbt en grund som gör framtida val möjliga, d.v.s. villa + bil utan att dränera erat ISK när barnen kommer 5 år senare.
Nu skiftar fokus och en friktion som sällan erkänns öppen – särskilt för kvinnor – blottläggs. Biologin bryr sig inte om karriärsteg och vid många barn blir längre frånvaro från arbetsmarknaden rationell, men kulturellt problematisk. Deltidsarbete i lågkvalificerade jobb för framförallt modern ger dock förvånansvärt god nettoeffekt i hushållets ekonomi och något svårmätt men avgörande – närvaro hemma efter arbetet. I detta livspussel kan man därför ifrågasätta om modern ska satsa på akademisk utbildning alls, eller bara jobba fram tills ~25 år för att sedan vara hemma nästan åtta år i sträck – vilket krävs om man ska ha 4 barn för att sedan utvärdera vad som är viktigast för hushållet. Men då är kapitalet redan byggt och ytterligare maximering blir ointressant – tid blir den knappa resursen.
Runt 40 finns ofta betydande handlingsutrymme i detta scenario och runt 55 är pensionen i praktiken löst. Redan efter småbarnsåren handlar livet mindre om ackumulation och mer om användning och att köpa tid. När barnen flyttar ut, blir fokus än mer resor, upplevelser och så småningom barnbarn. Handlingsutrymme finns för att hjälpa nästa generation tidigt, när det faktiskt gör skillnad. Pengar med varm hand slår alltid pengar med kall.
Allt ovan låter ändå som en ganska enkel och rimligt plan. Det absurda i det hela är att det blir onödigt svårt att genomföra då Sverige är uppbyggt på att man ska ha två inkomster. Fokus på individualism istället för kärnfamilj har inte direkt gynnat spelreglerna heller. Men om målet är många barn och tidigt pension och/eller deltid, så är det ju ganska onödigt för ena parten (oftast kvinnan) att satsa på sin karriär, speciellt i ett progressivt skattesystem och i ett land där inkomstspridningen är extremt låg – speciellt för nettolöner.
Det är kanske inte konstigt att fertilitetsgraden i Sverige har sjunkit rejält, barn skaffas senare och senare och då blir det inga fyra barns familjer längre. Två inkomstsystemet har troligen en stor del i detta att göra, vilket kommer diskuteras i ett annan inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar