När det mest rationella för den ambitiösa är att bli passiv

Föreställ dig en person i 30-årsåldern med starkt internt locus of control. Personen har arbetat metodiskt med sin karriär, hälsa och familj. Sparandet började under studietiden, med sparkvoter runt 50 procent, och har hållits konsekvent över tid. Karriären har utvecklats, specialistkompetens byggts upp och inkomsten är numera tillräcklig för att betala statlig skatt.

Två barn, ett hus i en mindre ort för runt tre miljoner, en nyare bil köpt kontant och cirka två miljoner investerade på börsen. Trots föräldraledighet och reducerad arbetstid i hushållet fortsätter man att investera och amortera omkring 30 000 kronor i månaden. Livet har präglats av rationella val: minimera onödiga utgifter, köpa begagnat, undvika stora risker. Kanske har FIRE funnits som ett uttalat eller outtalat mål.

Framtidsprognosen ser god ut. Om tio år finns möjlighet att arbeta deltid eller pensionera sig helt. Men just där uppstår ett problem – åtminstone för den som är van vid att alltid optimera. Med stark intern kontroll uppstår känslan av att “jag borde göra något mer”. Lönemässigt är taket nått då löneökningar ger marginell effekt efter skatt.  Kapitalet öppnar dock upp för möjligheter.

Ska man starta eget för att kunna investera oskattade pengar i bolaget och för att få hävstång och framtidssäkra pensionen? Men kompetensen är knuten till nuvarande arbetsgivare, och ett parallellt bolag riskerar att betraktas som konkurrerande verksamhet och är således problematiskt att starta parallellt i nuvarande trygghet.  Att byta bransch kräver tid som inte finns. Fastigheter då? Det låter passivt i teorin, men är sällan passivt i praktiken – och binder dessutom kapitalet.

Många i denna situation känner igen sig. Livet har präglats av aktiva beslut för att ligga steget före, men till slut når man en platå där nästa steg är både svårt och potentiellt irrationellt. För högutbildade specialister är detta sannolikt vanligt. Man vill göra mer, men det mest rationella alternativet verkar paradoxalt nog vara att göra… mindre.

Att gå från intern till mer extern locus of control – att låta spelet fortgå utan ständig intervention – kan vara djupt frustrerande. Särskilt om man i hemlighet sett ned på personer som gjort just detta, och kanske klagat på sin livssituation.

Vad händer då efter denna insikt? När 30 åringen blivit 40, barnen är äldre och förmögenheten vuxit till kanske tio miljoner? Möjligheterna är uppenbara: arbeta mindre, resa mer, konsumera mer. Men om arbetet fortfarande upplevs som meningsfullt, vill man verkligen jobba mindre? Och om konsumtion inte varit en drivkraft tidigare, varför skulle den bli det nu? Framförallt i en nivå där miljoner behövs. Pengarna blir då något annat. Inte ett verktyg för lycka, utan ett slags “fuck you-kapital” – trygghet, handlingsutrymme, möjlighet att säga nej. Värdefullt, men inte nödvändigtvis förlösande.

Kanske är den mest rationella användningen av denna passiva fas att fundera över vad som faktiskt ska ge mening när barnen flyttat ut. Kanske slutar det i att man fortsätter arbeta, inte för pengarna, utan för att det är intressant. Med större frihet, men utan behov av att utnyttja den fullt ut.

Det är inget misslyckande. Det är ett val. Ett val som många inte kommer förstå – men som ändå kan vara det mest rimliga.