Många FIRE‑, frihets‑ och finansintresserade människor drivs, tror jag, av en vilja att påverka sina liv till det bättre. Ofta börjar resan i en känsla av otillräcklighet: ekonomin upplevs som ett hinder, och man sätter upp mål för att den egna framtiden – och barnens – inte ska begränsas av brist på ekonomiskt handlingsutrymme.
I bakhuvudet finns ofta ett outtalat antagande: när målet väl är nått ska man kunna konsumera mer, njuta mer och leva ett bättre liv än om man inte sparade. Det är liksom själva belöningen man tar för given.
Resan börjar nästan alltid med inspiration från andra likasinnade. Man hittar sätt att spendera mindre än man tjänar. Inledningsvis känns det som ett hinder – att behöva avstå något idag för att få något större i framtiden. Men efter ett tag motiverats man av sparsamheten och att hitta smartare, mer rationella sätt att leva. Inkomsterna ökar, utgifterna ökar långsammare och sparkvoten hålls hög.
Under resans gång börjar man ändå unna sig mer. Sådant som tidigare sågs som lyx. Det kan börja i det lilla – lunch ute. Något som i uppväxten kanske hände sällan, men som nu ryms inom budgeten utan att hota de långsiktiga målen. I början känns det lyxigt och tillfredsställande. Men efter ett tag infinner sig en oväntad besvikelse. Man inser gång på gång att man hade kunnat laga godare och nyttigare mat själv, med bättre råvaror – och till en bråkdel av kostnaden.
Nästa nivå är middagar ute, ofta två till tre gånger dyrare än luncher. För många var detta något man som student knappt ens övervägde. När ekonomin senare tillåter det känns det först som en självklar belöning. Precis som med luncherna är tillfredsställelsen tydlig i början. Men även här smyger sig besvikelsen på. Restaurangbesök efter restaurangbesök ger allt sämre valuta för pengarna. Hemma är det både godare, roligare, mindre stressigt och betydligt billigare.
Sedan har vi utlandsresorna – konsumtionens kanske mest romantiserade form. Att resa och upptäcka världen beskrivs ofta som både utvecklande och livsberikande. Och visst är de första resorna ofta just det. De formar dig som person och ger nya perspektiv. Men ju mer man reser, desto tydligare blir ett mönster. Har man dessutom rest mycket i tjänsten inser man det snabbare.
Resan börjar med optimism. Planeringen är rolig, allt är organiserat. Tidig morgon mot flygplatsen, känslan av kontroll, förväntan. Den ikoniska flygplatsölen, landning och hotellet i verkligheten. En fin middag – livet känns fantastiskt. Första dagarna utforskar man staden, äter goda luncher, trevliga middagar. Men efter några dagar börjar allt gå på repeat. Måltiderna blir överprisade måsten. Man börjar räkna i huvudet och jämföra med vad samma pengar hade gett hemma. Trots att man är i en annan stad i Europa känns semestern märkligt bekant – same same but different. Man börjar längta hem, inte för att spara pengar, utan för att få mer kontroll och faktiskt njuta mer.
Man har kanske testat många typer av semestrar. Resor med flera familjer, där viljorna krockar. All inclusive, som är bekvämt för barnen men i praktiken innebär dyrt halvfabrikat och glass i överflöd. Utforskande resor med museer och industrimiljöer – olika objekt, men samma känsla. Till slut ser man mest problemen och besvikelserna. Samtidigt kan man trösta sig med att man åtminstone har provat.
Alla dessa besvikelser leder till något oväntat – man spenderar mindre pengar. Inte av snålhet, och inte för att maximera ett visst belopp på ISK‑kontot, utan för att konsumtionen helt enkelt inte levererar det man trodde. Det som tidigare var uppoffringar blir nu medvetna val.
Det paradoxala är att när man väl nått en hög grad av ekonomiskt handlingsutrymme har man mindre användning för det än man trodde. Grundantagandet var att spendera mindre idag för att kunna spendera mer i framtiden. I praktiken verkar resultatet snarare bli att man spenderar mindre idag – och väljer att inte spendera särskilt mycket i framtiden heller.
Ur ett utomstående perspektiv kunde man nästan ha struntat i hela förmögenhetsbyggandet. Man hade kunnat vara nöjd tidigare, utan att bry sig så mycket om siffrorna. Med andra ord, det krävdes ett par miljoner på ISK för att inse att man egentligen inte ville spendera så mycket pengar som man trodde. Det är en dyrköpt läxa. Samtidigt finns pengarna kvar. De används bara sparsamt. Något som för många utan pengar säkert framstår som fullständigt obegripligt.
Man sparade för att kunna vilja mer.
Man nådde målet och slutade vilja.
Man nådde målet och slutade vilja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar